Jag hatar dig för hur du stampade på mitt hjärta.
Jag hatar dig för hur många gånger du ljög för mig.
Jag hatar dig för hur du svek mig.
Jag hatar dig för så många gånger du ignorerat mig.
Jag hatar dig för så många gånger du lovat, utan att hålla det.
Jag hatar dig för alla gånger du lämnat mig ensam.
Jag hatar dig för alla tårar du har fått mig att spilla över dig.
Jag hatar dig för att du får mig att älska dig ändå.

Minns du första fyllan? I skogen ute vid scoutstugan. Det var en födelsedagsfest för Peanut, vi kände honom knappt men drog dit för vi hade gemensamma vänner. Det var en stor brasa och säkert 30 fulla 14-15 åringar som sprang runt överallt. Jag minns hur allting ballade ur, hur vi bråkade och att jag gjorde slut med dig. Jag minns hur ledsen du var och att du drog därifrån och jag bara sket i vilket. Lätt att skratta åt nu, men vilken ångest jag hade. Som tur var hade jag Mathilda där som lugnade ner dig och det slutade med att vi åkte hem tillsammans. Du skjutsade mig på min cykel, genom hela Åhus. När vi äntligen kom hem värmde du pizza och gav mig cola. Jag minns alla våra minnen som att det var igår. Allting vi har gjort tillsammans har satt så djupa spår i mig.

Minns du alla sommardagar vi spenderat i parken vid dig. Då vi har köpt jordgubbar, tagit med oss en filt och legat i solen tillsammans, bara du och jag. Vi brukade ta med oss ett brännbollsträ som du hade gjort själv i slöjden någon gång i högstadiet. Med dig trivdes jag så bra.

Minns du den gången jag missade sista bussen hem och du skjutsade mig från Näsby till Åhus? Alla saker vi pratade om den kvällen. Vi hade bara varit tillsammans någon ynka månad då, och vi lärde känna varandra på riktigt. Jag berättade saker för dig som jag aldrig hade sagt till någon annan förut. Likaväl du. Det är en kväll som betyder otroligt mycket för mig ska du veta. Direkt när du cyklat de 3 milen och lämnat mig utanför mitt hus, vände du om och cyklade hem igen. Vem gör något sånt för en tjej man i princip nyss har träffat? Ord kan inte förklara hur underbar du var mot mig.

Minns du den valborgen du och jag skulle träffas, men du skulle vara med din släkt på dagen. Du visste inte riktigt när du skulle komma hem, men jag satt hemma och väntade på dig. När klockan började bli mycket insåg jag att vi antagligen inte skulle hinna träffas. Därför drog jag iväg till en fest där min bästa vän befann sig. Jag minns hur vi bråkade över det. Jag minns hur arg du var på mig, som drog på den festen när vi hade bestämt att bara ta det lugnt hemma. Jag minns hur många gånger jag ringde på din telefon utan att få svar. Jag minns hur länge jag satt och grät en bit iväg från festen. Mathilda ringde min bror och sa att jag var försvunnen och han fick komma dit och leta. Haha, vilket drama. Jag minns att jag drog hem från festen för jag orkade inte sitta där och vara ledsen ändå. Jag försökte sova, men kände mig helt förstörd. Vid 5 på morgonen bestämde jag mig för att helt oplanerat sätta mig på cyklen och cykla till dig. Det var för tidigt för att det skulle gå några bussar. Den första bussen gick vid 6 och jag orkade inte vänta en sekund. Jag var sinnessjukt bakis och så ledsen så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det ösregnade och det var en sån jävla motvind hela vägen. När jag sen stod utanför din dörr halv 7 på morgonen låg du och sov. Jag minns hur sur du var för jag kom dit. Men sen skrattade du lite, gav mig en puss och jag kröp ner och somnade intill dig. Precis som det skulle vara, du och jag. Minns du?

Minns du första kyssen? Vid bryggan den 11 april 2007.
Minns du första gången du sa jag älskar dig till mig? Jag kommer ihåg att det var första gången jag var hemma hos dig. Jag minns att du mötte mig inne i stan och att vi skulle gå därifrån och hem till dig. Jag tyckte det var jättelångt men det ville jag inte säga till dig. Jag minns när vi kom till din gård, hur sjukt fint jag tyckte att det var. De mysiga lägenhetena, bäcken och bron vi gick över. Jag minns till och med att det var fullmåne och jag var skitnervös. Vi satt i din säng och kollade på talang. Jag minns precis hur jag kände, hur chockad och rädd jag blev. Ingen hade någonsin sagt de orden till mig och jag visste knappt vad de innebar. Men du lärde mig det med tiden och idag kan jag inte tänka mig något annat än att älska just dig..

Minns du när vi gick på strandpromenad här i Åhus? Du hade sovit hos mig på natten och dagen innan hade vi varit omogna och busringt runt till alla våra kompisar. Haha, jag minns hur min pappa ville testa busringa och han ringde din bästa vän Reve. Jag minns att jag såg en tjej i din kontaktlista som jag inte visste vem det var, och jag ville busringa till henne bara för att jag ville se om jag "satte dig på plats", eller om du hade gjort något dumt bakom min rygg. Haha, så himla löjligt egentligen. Men jag klarade bara inte av tanken på att förlora dig. När vi vaknade på morgonen fyllde vi en flaska med apelsinjuice och cyklade ner till stranden. Vi gick hela vägen till Rinkaby och bara gick runt och tog bilder och skrattade hela dagen. Jag var så lycklig med dig.



Minns du när vi cyklade ut till Rinkaby mitt i natten för att sno majskolvar? Varje gång en bil dök upp försökte vi låtsas som ingenting. Vi fyllde 2 kassar med en massa majskolvar som vi sen aldrig ens käkade upp. Vi kokte några stycken när vi kom hem, men jag är inte ens säker på att de var tillräckligt mogna. Men det är ändå ett fint minne, som jag aldrig kommer att glömma..

Minns du på vår 5-månaders dag när du ville överraska mig med något fint? Vi satte oss på tåget och åkte till malmö. Vi gick ut och käkade på en jättefin restaurang som vi sen besökte detta året också. De hade världens godaste pizza! Jag minns när vi gick genom Malmö, alla bilder vi tog på varandra och hur glada vi var. Hur vi hoppade runt och betedde oss som 3 åringar. Men det var så det var med oss, vi kunde alltid vara oss själva. När vi skulle åka hem var det ett tag tills tåget gick. Du köpte en bukett blommor till mig i en automat på centralen och jag minns hur mycket du charmade mig den dagen älskling.

Minns du när vi skulle åka till Bulgarien? Hur glada vi var när vi hade bokat resan och hur mycket vi såg fram emot det. Minns du hur roligt vi hade där och hur mysigt det egentligen var? Minns du hur ovän vi blev med din mamma för vi tog för mycket frihet i hotellrummet eller vad vi ska kalla det, haha. Jag minns allt så tydligt. Och om det finns en plats i världen jag skulle vilja befinna mig på just nu. Så skulle det utan tvekan vara där med dig.



Minns du den gången du och jag skulle testa på att baka brownies? Jag hade berättat för dig om när jag var liten, då jag och min kompis alltid bakade det. Det var mina favoritkakor och jag minns att just det receptet vi använde när vi var små, var otroligt goda. Vi testade på att baka det och det slutade ju verkligen inte lyckat. Vi satte plåten ovanpå spisen och lämnar självklart plattan igång. Det slutade med ett rökfyllt kök och en jävligt svart kaka, haha! Så många dagar du och jag har spenderat i köket. Vi har verkligen testat på att laga och baka allt tillsammans!



Minns du första gången vi sov över? Jag var hemma hos min bästa vän Mathilda och skulle sova där den natten. Klockan var mitt i natten när vi satt och chattade på msn. Jag skrev till dig på skämt om du inte kunde komma hit och sova hos oss. Du tog det seriöst och sa, ja om ni möter mig halvvägs. Vi bara skrattade och sa ja. När du loggat ut och det tog ett tag insåg vi att du faktiskt var allvarlig. Så det var bara att sätta sig på cyklen 3 på natten för att cykla och möta dig. Mathilda ville inte att hennes mamma skulle veta att du sov där. Så efter ca 2 timmars sömn fick du och jag gå upp för att dra oss därifrån. Du skjutsade mig in till stan och vi gick och kollade på din systers dansuppvisning. Vi har verkligen spenderat så många dagar och helger tillsammans bara du och jag så det är sjukt. Jag saknar allt så otroligt mycket.

Minns du vårt första nyår tillsammans? Mamma hade köpt en champagne flaska jag skulle ta med hem till dig som du och jag delade på. Vi båda tyckte det var jätteäckligt, men drack det ändå. Endast för att få känna lite av den där vuxenkänslan. Jag minns att vi bakade kladdkaka och åt tacos. Vi satt hemma och tog det lugnt och vid 12 slaget så gick vi in till stan tillsammans. Vi tog en massa bilder och gick och höll handen hela vägen. Det var ingen fest, inte en massa oroligheter och bråk. Det var bara du och jag, och det var så underbart.

Minns du när vi precis hade blivit tillsammans? Hur underbart allt var då? Den känslan och hur jävla kära vi var i varandra? Minns du min konfirmation? Vi hade inte alls varit tillsammans länge då. Du kom hem till mig innan och jag fick blommor av dig och ett hjärthalsband. Minns du hur jag sa fel i mikrofonen i kyrkan och att jag svor på scenen? Minns du hur länge du mobbade mig för det och hur sur jag var på dig?

Minns du min födelsedag då du och Mathilda kom hem till mig och vi satt på mitt rum och spelade friidrottsspelet på playstation, som vi gjorde så ofta förr.

Jag hade kunnat rabbla upp 3000 minnen, men det känns knappt lönt. Jag bevarar de i mitt hjärta istället, där de gör någon nytta. Men Jim Holmkvist, jag vill bara säga TACK för de 3 åren du gav mig och för att du gjorde mig till den jag är idag. Jag kan inte förklara hur tacksam jag är för allting.


Vår 5 månaders dag i Malmö..

Jag tänker på dig i princip varje sekund. Hela tiden snurrar du runt i mina tankar och gör allt omöjligt för mig. Jag vill älska dig, men hjärnan tillåter mig inte. Jag vill gå vidare, men hjärtat tillåter mig inte. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen och vad jag ska göra för att kunna släppa dig. Vi var trots allt tillsammans i 3 år, och det känns bara sjukt att inte ha dig vid min sida. Jag vill verkligen inte släppa taget. Men att förlåta dig för allt som har hänt, känns bara så långt borta. Jag känner mig så förvirrad.

Varje gång jag inte är nära dig, vill jag bara brista ut i gråt och slå mig själv som släppte taget om något så fint som du och jag upplevde tillsammans. Men allting känns annorlunda när du står där, framför mig, med tårar i ögonen och håller om mig. Då vill jag skrika och springa iväg. Önskar man  bara kunde fly från alla problem och vakna upp och vips, så hade jag inga känslor för dig längre.

Jag hade kunnat göra vad som helst för att spola tillbaks tiden några månader, då allt var perfekt. Jag tänker på alla våra minnen. Alla gånger vi har cyklat till stranden och badat, eller till Balsby. Den gången jag missade sista bussen hem och du skjutsade mig ca 2 och en halv mil på din cykel. Du gjorde så mycket, men jag såg så lite. Kanske var det att allt dog ut i sanden och dina handlingar var bevis på det. Men jag vill inte inse att jag gjorde något fel eller att du heller gjorde något fel. Jag vill kunna tänka på allt det bra och sen utgå från det och bygga upp något nytt.
Men det enda min hjärna vill se, är slutet och att du faktiskt var otrogen. Är det starkare än kärleken? Det verkar ju så.

Jag är så trött på att vänta på något som aldrig kommer hända.
3 år och 2 månaders väntan är tillräckligt, jag ger upp!

Vi hade precis gått igenom en tuff vecka och hade haft en paus ifrån varandra. Men nu skulle vi träffas igen. På dagen var vi bara hemma hos dig och tog det lugnt men på kvällen hade vi en gemensam vän som hade 18 års fest och sedan skulle vi dra ut. Jag ångrar så mycket att vi inte bara stannade hemma. Den kvällen var inte lyckad för någon av oss. Allt började bara och vi hade roligt ihop hela gänget. När vi kom in till stan tog vi några öl/cider inne på hässlebaren, därefter promenerar vi ut och skulle dra oss vidare mot class. Helt plötsligt vände kvällen helt. Anton som bara ville ha en rolig födelsedag blir misshandlad av ett gäng, mitt på stan, och får åka till sjukhus. Samtidigt blir jag väldigt illamående och jag väljer att avsluta kvällen och åka hem och sova. Det var ditt förslag och det var vad du tyckte jag skulle göra. Din mamma mötte mig vid bussen och jag däckade direkt när jag kom innanför dörren. Omedvetande om vad som egentligen pågick.
Du ville aldrig följa med mig hem, för du ville fira din bästa väns 18 års dag, vilket jag accepterade och förstod.

Vid 7 på morgonen därefter vaknar, och du har fortfarande inte kommit hem. Jag blev direkt lite orolig, men misstänkte aldrig det jag egentligen borde ha gjort. Jag ringde dig säkert 15 gånger, utan svar. Jag tänkte att du säkert följt med din kompis hem och somnat där. Jag ringde honom men han hade ingen aning om var du var. Jag vet inte om det bara var en vit lögn för att skydda sin bästa vän, för vem hade inte gjort det? Både jag och din mamma ringde dig i flera timmar och försökte få tag på dig, utan att lyckas.
Plötsligt ringer du upp och mitt hjärta stannar till. Du säger att du råkade somna hemma hos din kusin efter du följt med honom hem för att titta lite på tv. Allt lät väldigt konstigt men jag sa bara okej. När du väl kommer hem någon timme senare verkade allt så normalt. Precis som ingenting egentligen hade hänt. Du låg där intill mig, vi skrattade och tittade på film hela kvällen. Allt kändes bra.

När du egentligen bara några timmar innan hade haft sex med en annan tjej..

Oförståeligt.
Att man kan såra någon man spenderat så lång tid tillsammans med, och sen ha mage till att inte ens stå för sitt misstag. Berätta det och sen bevisa att man ångrar det.
Men nu blev allt som det blev. Och kanske var det bäst så.

jag trodde alltid att vi var menta för varandra, men du bevisade motsatsen.

2 månader av tomhet

Ett snabbt hej, sen var du förbi. Borta ur min värld precis som så många gånger förut. Jag ville springa fram, le och skrika "Hej älskling", som man kunde göra utan att det kändes fel, för bara 3 månader sedan.
Nu var du där, 1 meter ifrån mig, en snabb tom blick och du var lika snabbt ute ur mitt liv. Inte ett sms, inte ett samtal på flera dagar och paniken börjar krypa inom mig.  Jag vet att det inte längre är vi, men om sanningen ska fram så klarar jag mig bara inte utan dig. Jag är själv inte övertygad på att jag vill att du ska vara en del av mig som du förut var. Men jag vill inte förlora dig helt.

Varje gång jag är säker på att jag går vidare, att jag mår bra, så står du där. Varje gång jag ser dig stannar mitt hjärta för en sekund. Precis som idag, när du gav mig den där tomma blicken som skar mig rätt igenom. Jag vill höra av mig, säga hur jag känner och hur jag mår. Men någonting tar emot. Jag vill vara starkare än så. Och efter allt som har hänt, varför ska JAG komma krypandes tillbaks? Det är bara fel.

Fredag kväll och jag gör vår sysselsättning. Vår, något jag aldrig gjort med någon annan. Tårarna kunde inte stanna innanför tårkanalerna när jag tänkte på att det var 3 långa månader sedan vi två satt på ditt rum och tog det lugnt, gjorde exakt vad jag gör idag, fast helt ensam. Jag klarar verkligen inte av att vara ensam. Tankarna bara snurrar. Jag trodde verkligen att det skulle bli bättre med tiden, men allt känns verkligen bara svårare och svårare.
Det känns som varje blogginlägg om dig upprepar sig om och om igen, att allt jag skriver är detsamma. Men jag känner bara såhär. Tomhet och saknad. Och var annars ska jag få det ur mig?
Vad jag egentligen vill komma fram till...
Jag behöver dig, snälla förstå och snälla hjälp mig.
Jag är fan inte hel utan dig.

Jag känner en sån sinnessjuk tomhet i kroppen, som jag väntar, väntar och väntar på att du ska fylla.