Ett snabbt hej, sen var du förbi. Borta ur min värld precis som så många gånger förut. Jag ville springa fram, le och skrika "Hej älskling", som man kunde göra utan att det kändes fel, för bara 3 månader sedan.
Nu var du där, 1 meter ifrån mig, en snabb tom blick och du var lika snabbt ute ur mitt liv. Inte ett sms, inte ett samtal på flera dagar och paniken börjar krypa inom mig.  Jag vet att det inte längre är vi, men om sanningen ska fram så klarar jag mig bara inte utan dig. Jag är själv inte övertygad på att jag vill att du ska vara en del av mig som du förut var. Men jag vill inte förlora dig helt.

Varje gång jag är säker på att jag går vidare, att jag mår bra, så står du där. Varje gång jag ser dig stannar mitt hjärta för en sekund. Precis som idag, när du gav mig den där tomma blicken som skar mig rätt igenom. Jag vill höra av mig, säga hur jag känner och hur jag mår. Men någonting tar emot. Jag vill vara starkare än så. Och efter allt som har hänt, varför ska JAG komma krypandes tillbaks? Det är bara fel.

Fredag kväll och jag gör vår sysselsättning. Vår, något jag aldrig gjort med någon annan. Tårarna kunde inte stanna innanför tårkanalerna när jag tänkte på att det var 3 långa månader sedan vi två satt på ditt rum och tog det lugnt, gjorde exakt vad jag gör idag, fast helt ensam. Jag klarar verkligen inte av att vara ensam. Tankarna bara snurrar. Jag trodde verkligen att det skulle bli bättre med tiden, men allt känns verkligen bara svårare och svårare.
Det känns som varje blogginlägg om dig upprepar sig om och om igen, att allt jag skriver är detsamma. Men jag känner bara såhär. Tomhet och saknad. Och var annars ska jag få det ur mig?
Vad jag egentligen vill komma fram till...
Jag behöver dig, snälla förstå och snälla hjälp mig.
Jag är fan inte hel utan dig.