Så många timmar jag har spenderat i sängen, tårarna rinnandes, funderandes, på dig, på oss. Jag vet att du inte kommer läsa det här. Du brydde dig aldrig tillräckligt mycket för att ens gå in här och titta förbi. Vissa dagar kunde jag spendera flera timmar i att spekulera kring saker att skriva om dig och mina känslor. Efter 3 år tillsammans fanns det inte mer kvar, än ett stort tomt hål. Snabbt och enkelt fyllde du det hålet med något. Med svek.

Hela jag känner mig tom. Det har gått 2 månader och ingenting känns lättare. Jag vet att allt var mitt val, jag valde att vi skulle gå isär istället för ihop, som så många gånger förr. Jag ville förlåta, men jag kunde inte. Jag vill fortfarande förlåta, men jag vet att det kommer komma en dag då jag inser hur korkat det var. För det blir aldrig bättre.
Jag väntade så länge, tjatade så länge, önskade så länge. Efter lite jävla uppskattning. Kom det? Nej.

3 år. Rakt åt helvete.
Så mycekt känslor. Rakt åt helvete.
Så mycket offringar.

Allt är rakt åt helvete.


Jag kan sitta här i timmar, dagar, år och försöka förklara hur jag känner. Jag kommer aldrig att lyckas. Detta kommer aldrig bli läst, och det kommer aldrig heller att bli förstått.

Vi har gått igenom mycket, nästin till allt. Jag hade hoppats på så mycket mer från din sida, hjärtat.