Att gå och lägga sig klockan 22 på en fredags kväll känns inte okej.
Medans alla ens vänner är ute och festar, lever livet.
Lika väl du..

Det borde varit som förr, när man kunde ligga hemma, titta på en film och ta det lugnt med dig.
Jag kan inte sluta tänka på alla våra minnen. Jag klagade ofta på att vi aldrig gjorde något, att det alltid var samma visa. Vi sov över hela helgen, festade ibland men mestadels låg vi bara hemma och tog det lugnt. Idag är det vad jag saknar allra mest. Ha någon man bara kan slappna av med och vara sig själv.

Idag tänker jag extra mycket, och säkerligen ännu mer imorgon. Imorgon är det den 5 juni. Då är det exakt 2 månader sedan det tog slut mellan dig och mig. Det känns som en evighet och jag saknar dig innerligt. Men jag minns det precis som det var igår. Exakt hur allting hände...

Jag satt vid datorn, gjorde inte mer än vanligt.. En helt vanlig måndag rättare sagt. Det var mitt på ljusa dagen. Jag minns inte varför, men jag skulle logga in på din facebook för att kolla en grej snabbt. Inte kolla dig, för du var verkligen en underbar pojkvän och någon jag litade på till hundra. Men direkt såg jag en syn som ändrade allting på några nano sekunder. Din facebook chatt. Paniken jag drabbades av går inte att förklara. Jag fick reda på sanningen. Min pojkvän, min, min och bara min.. hade varit otrogen.
Aj.

Jag minns att jag direkt ringde upp dig, vi båda var panikslagna. Jag för vad du hade gjort med mig och hur du hade krossat mitt hjärta. Du för du hade försökt dölja detta till vår 3 års dag, för du älskade mig och ville inte förlora mig. Det var vad du sa. Och det var nog till största del vad jag trodde på också. Men det hjälpte inte mig mycket längre än var vi är idag.

Jag klickade. Mamma ropade att vi skulle äta. Chockad som jag var gick jag och satte mig i köket och la upp mat på tallriken. Gråten upp i halsen och tillslut brast det. Tårarna strömmade ut och jag slängde maten och sprang in på mitt rum. Snabbt sprang mamma efter för att kolla vad det egentligen som hade hänt. Jag slängde mig i sängen och skrek rätt ut. Jag berättade allting för mamma och hon var nog lika chockad som jag var då. Alla var chockade, för jag vet inombords att du är inte en sån människa. Du är inte det, hjärtat. Du är en helt fantatisk kille och jag vet att du inte ville såra mig. Men det gjorde du. Mer än så, du krossade mitt hjärta rätt av.

Bara en timme senare stod du där mitt framför ögonen på mig. Du tog bussen till Åhus så vi skulle kunna prata. Men egentligen, vad tjänade det till? Jag skrek på dig, och jag grät tills tårarna tog slut. Vi satt ute i flera timmar men du sa absolut ingenting. Jag ställde en miljon frågor samtidigt som du gav mig noll svar. Jag gav upp, det var där jag bestämde att det var dags att släppa taget.

Trots det fortsatte jag att träffa dig. Av hela mitt hjärta försökte jag få allting att verka normalt på utsidan. Jag gav dig så många chanser som du aldrig förtjänade, men du tog aldrig emot dem. Någonstans där rann allt ut i sanden och det var då jag insåg...

En kille som inte kämpar, är ingenting att ha.
Hur fantatisk han är och hur många fantastiska minnen man än delar.

Men jag saknar dig mer än ord kan förklara, du är min andra halva och så kommer det alltid att vara. Även om det vi hade försvann någonstans på vägen. Men jag vet att du under hela vårt 3 åriga förhållande alltid var långt efter mig. Du gick så mycket saktare. Kanske hittar du det vi en gång tappade, och kommer ifatt..

Och jag kommer att vänta..