Jag vill skratta, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill skriva skriva skriva tills jag känner mig tom på ord. Jag vill skriva tills jag själv förstår vad som hände och vad som gick fel. Det kan ta dagar, det kan ta veckor, kanske månader eller till och med år. Kanske kommer jag aldrig att förstå över huvud taget. Det är väll så livet fungerar. Det innehåller frågor men inga svar.
Jag försöker spela upp de senaste månaderna i mitt huvud gång på gång, vad gick fel? Jag kollar på bilderna, jag kollar på kommentarerna du skrev på bilddagboken och på facebook. Jag ser allting, men jag ser aldrig vad som faktiskt hände. Var allt faktiskt ett misstag? Något du aldrig menade och aldrig ville skulle hända. Men händer sånt? Inte i min värld. Jag kommer aldrig förstå att man kan stå och titta en tjej i ögonen, säga att man älskar den och samtidigt ta en annan tjej vid sidan om. Jag kommer aldrig förstå. Hur mycket jag än försöker.

Och hur mycket jag än försöker skriva, förklara, skrika, gråta, skratta blir jag bara mer och mer förvirrad med tiden. Jag önskar du läste allt detta och förstod hur förkrossad jag är. Hur mycket min hjärna, mitt hjärta och min kropp skriker efter din närhet. Hur gärna jag vill höra dina 3 små ord viskas tätt intill mitt öra igen. "Jag älskar dig". Kanske kommer det aldrig att hända igen, det är något tiden får avgöra.

Men sen kommer det till det här med tillit, det kommer ju kanske aldrig mer komma tillbaks. Att jag känner mig älskad, på riktigt av dig är något jag tvekar på att jag kommer på uppleva igen. Jag trodde det, men saker och ting tog slut. Antagligen kommer ingen läsa detta, och om de väl läser det kommer de aldrig förstå. Jag skriver aldrig rätt ut vad jag menar, för tankarna jag har är bara för mig. Och lite för dig. Tankar för dig, som du aldrig kommer ta del av.

Allt går så snabbt, jag skriver men vet inte vad jag skriver. Tankar och ord rasar ur mig. Varje gång jag skriker på dig och skäller ut dig för tankar jag har i mitt huvud som jag heller inte har källor för. Det är för att jag är rädd, att det faktiskt skulle vara möjligt, att det skulle kunna vara sant. Jag kan inte tänka mig tanken att du en dag gör allt det där vi gjorde tillsammans, fast nu med en annan tjej. Visst, det kan låta egoistiskt, men det är sanningen. Och jag är trött på att hålla sanningen inom mig. Folk frågar hela tiden hur jag mår, hur det är med oss. Jag säger det är över, vi pratar inte och jag mår bra över det. Jag ljuger, självklart.
There is just no getting over you.