Jag tänker på dig i princip varje sekund. Hela tiden snurrar du runt i mina tankar och gör allt omöjligt för mig. Jag vill älska dig, men hjärnan tillåter mig inte. Jag vill gå vidare, men hjärtat tillåter mig inte. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen och vad jag ska göra för att kunna släppa dig. Vi var trots allt tillsammans i 3 år, och det känns bara sjukt att inte ha dig vid min sida. Jag vill verkligen inte släppa taget. Men att förlåta dig för allt som har hänt, känns bara så långt borta. Jag känner mig så förvirrad.

Varje gång jag inte är nära dig, vill jag bara brista ut i gråt och slå mig själv som släppte taget om något så fint som du och jag upplevde tillsammans. Men allting känns annorlunda när du står där, framför mig, med tårar i ögonen och håller om mig. Då vill jag skrika och springa iväg. Önskar man  bara kunde fly från alla problem och vakna upp och vips, så hade jag inga känslor för dig längre.

Jag hade kunnat göra vad som helst för att spola tillbaks tiden några månader, då allt var perfekt. Jag tänker på alla våra minnen. Alla gånger vi har cyklat till stranden och badat, eller till Balsby. Den gången jag missade sista bussen hem och du skjutsade mig ca 2 och en halv mil på din cykel. Du gjorde så mycket, men jag såg så lite. Kanske var det att allt dog ut i sanden och dina handlingar var bevis på det. Men jag vill inte inse att jag gjorde något fel eller att du heller gjorde något fel. Jag vill kunna tänka på allt det bra och sen utgå från det och bygga upp något nytt.
Men det enda min hjärna vill se, är slutet och att du faktiskt var otrogen. Är det starkare än kärleken? Det verkar ju så.